ungdomsnostalgi

I somras, när solen inte verkade försvinna och alla som under föregående vintern sa "ve den som klagar på värmen i sommar" gick runt och hycklade så att fan och hans mormor vred sig i graven, kom det två regnskurar. Som från ingenstans var det som någon hade bestämt sig för att hälla en (proportionellt stor) hink över Jönköping.

Det var för blött för att gå ut. Låter det inte fånigt? Det gör det, hur du än vrider och vänder på det - för dagen Jönköping svämmar över kommer stora delar av världen redan ha svämmat över, och då har man värre saker att oroa sig för.

Jag vet inte vad som är mest intressant - att det inte var en själ på stranden eller att folk inte verkar uppskatta all tid, utan bara tid som sker under förutsättningar mycket smalare än vad rationaliteten sätter gränser för.

Utan att ifrågasätta ser vi regn som något negativt, i alla fall ur en social synvinkel. Det låter så fånigt att säga att man inte orkar, vill, kan göra något för att det regnar.

Vädret kan förändras, årstider kommer och går, men kom ihåg att medan du väntar på bättre tider händer livet.

Om det är något jag längtar till, väntar på, så är det regnet.
För då är det som om tiden runt omkring mig står stilla.