Jävla dörr, alltså.

Det är svinkallt ute - inte bara bokstavligen. Man sitter där och slår på dörren som leder till alla svar men man får inte ens ett rop tillbaka, det finns inte ett tecken på att det faktiskt finns något innanför den solida dörren, som om någon hade satt en munkavel på allt vetande och lät livet falla till avgrunden som delas med de undrande.

När det kommer till kritan finns klyschan alltid kvar; vad är meningen med livet? Likaså kvarstår det tråkigt existensiella svaret, att det inte finns en mening. Det finns i alla fall ingen förutsagd mening. När det kommer till pennan, är det du som håller i den, och vad som ska stå i din bok styr du över. Boken om dig.

Snön faller, lägger sig som ett lock över staden lika mycket som det ligger ett lock över allt jag vill kunna känna. Ett levande helvete, att förlora sig själv i likgiltighet och menlöshet. Ett levande paradis, att få leva i vänskap, värme, kärlek, allt fluffigt med runda kanter.

Jag är inte smart ensam, jag får hjälp av andra att komma till en slutsats. En viktig sak jag fick lära mig av en väldigt intelligent människa är att man inte kan misslyckas med att försöka. Jag kan inte göra annat än att tacka.


Tankar flyger runt i huvudet. Vart kommer allt hat ifrån? Man föds i kärlek. Någonstans fick någon en pinne i ögat och insåg att det kan vara kul att sticka andra för att ta ut sin vendetta som skapades av dumhet.

När allt kommer omkring sitter man fortfarande och knackar på dörren. Men denna gången är vi förberedda.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback