ungdomsnostalgi

Ibland går man tillbaka i ens egna fotsteg utan att märka det. Ingen klyscha, låter bara fånigt, men sant. Man har sagt saker som kommer upp, och helt plötsligt har du svaret till frågan du glömt bort.

I matematiska noteringar granskas livet som någonting statiskt, någonting som kan uttryckas i termer fastän alla koncept är båda abstrakta och subjektiva. Vi vill kunna förstå, uttrycka saker som inte går att sägas.

Tanken är ett fascinerande koncept. Man frågar sig själv, man bildar sig en uppfattning, men kan du berätta varenda detalj av din tanke? Den är fri från restriktioner som språk, normer och andras omdöme.

Man brukar, eller kan, säga att någonting är större än bara summan av delarna. Det är lite paradoxalt, för ett plus två kan inte vara något annat än tre, i alla fall inte i de generella utfallen.

Om man går tillbaka och pusslar ihop en gåta, kan man se att det rätta svaret man fick innan är annorlunda. Att kolla tillbaka ibland handlar inte om att älta, men att minnas, att lära sig.

I lidandets kölvatten lär man sig att vara på ett nytt sätt. Koncept som empati, ensamhet och smärta infinner sig i folks hjärtan, i folks hjärnor. Man måste behärska konsten att lida för att ta sig ur detta kölvatten som en bättre person.

Ödmjukhet är en bra egenskap att ha, om den är äkta. För ibland blir man överaskad av något som någon säger, skriver.

Som tanken dyker upp låter fingrarna sig förflyttas.

Det bästa sättet att tänka är ibland att inte tänka.